Ibland, eller rätt ofta känns det som att jag aldrig får vara den prinsessa som jag har rätt att vara. Jag har alltid jobbat och skött mig bra. Jag har alltid studerat och det flitigt. Men det känns aldrig som att jag får någon utdelning av det. Nu sitter jag här igen helt pank, utan jobb och med massa drömmar som endast gör mig fruktansvärt deprimerad och stressad. Jag vill också resa och se världen. Jag vill också sitta på fik inne i stan och läsa böcker och prata skit med mina vänner. Jag vill också kunna fatta beslutet att jag är gammal nog att skaffa mig en hund eller vilket annat djur jag än känner för. Jag vill också kunna ta irrationella beslut om min vardag och bara leva livet. Men det kan jag inte. Det första som hela tiden drar mig den är den ekonomiska biten. Jag har fan aldrig ett korvöre kvar att köpa mig en ny BH för ens. Sedan är det den biten som handlar om att våga flyga, jag är ju så hemmakär att det är äckligt. Jag blir så arg på mig själv. Det är för mig helt obegripligt varför jag inte kan få vara bortskämd och få presenter och nya skor och resa iväg på weekends och liknande. Jag försöker verkligen, hela tiden försöker jag att lyfta upp mig själv och det är alltid i kragen. Men så är jag där igen. Oavsett hur mycket jag anstränger mig med arbeten och allt vad tusan det nu kan vara så känns det så värdelöst. Jag vet att jag har potential att vara något helt extraordinärt men så sitter jag här nedsjunken i soffan med fötterna på bordet och kommer med all säkerhet snart att jobba på något annat lågavlönat jobb som inte ger mig de möjligheterna som jag söker. Jag hoppas verkligen att studierna till våren lyfter mig från marken och får mig att känna mig betydande igen.
Jag kanske bara är en äcklig materialist med ett sinne likt en bortskämt unge som aldrig behövt stå på egna ben. Jag hoppas verkligen inte att jag har en sådan felande uppfattning om mig själv, men jag tror verkligen att jag behöver lite Bettyuppskattning nu för vad det är jag hela tiden försöker att arbeta mig igenom och uppför. Jag måste lära mig att prioritera mig själv och vad jag faktiskt vill, för i dagsläget vet jag inte om jag ens känner vad jag själv vill göra många gånger utan resonerar utefter andras önskningar och bygger en bild om mig själv genom det.
PRUPP! Borde ta kameran och gå ut nu... men jag vet inte vart och det är folk överallt. Asfaltland. Avgasland. Människovärde0land. Kultursekulariseringsland. Kärlekslösland. Dyrland.
<3 NORRLAND <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar