Sitter och väntar på att mina micropannkakor ska bli klara så jag kan äta min middag. Allt detta samtidigt som jag lyssnar på Falconers The Clarion call. Det är typ evigheter sedan men jag kommer fortfarande ihåg hur låten fick mig att känna. Hehe, kan inte fatta att man smusslade med sådan musik. Nu för tiden när man slänger på något i blackgenren så bryr jag mig nästan inte trots pappas klagomål. Åh, allt detta får mig att tänka på alla Kittelfjällsresor som gjorts och hur underbart det varit. Nu är livet så annorlunda även fast man verkligen försöker få tag om den där barnsliga belåtenheten så kommer den inte till mig lika lätt längre som den har brukat. Men jag antar att det endast är ett tecken på vem jag håller på att bli. Hehe, visst blir jag än idag mycket belåten över saker men på ett mycket mer annorlunda vis. Aja slut på trams nu blir det mat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar