Religionen rättfärdigar konservatism, samhället tvingar oss till framåtanda, historien ger oss mer frågor än svar. Trots detta lever religion kvar bland människorna, samhället utvecklas och historien uppmärksammas. Det är underligt hur allt ligger till här i universum. Existentialismens kaos känns inte distanserad, utan mera en verklighet. Människor kan neka ett varande, alltså att säga nej till det självklara. Vi formas mer än vad vi tror av våra egna och andras val trots att vi hela tiden nekar det självklara. När ska vi nå den frihet som hela tiden glider iväg från oss?