Man lär sig snabbt när man är liten vad som är norm och inte. Man lär sig snabbt att anpassa sig till allt i samhället för att inte vara den som raserar det glashus man har omkring sig. Glasväggarna blir skörare ju äldre man blir. Man inser vilka tunna marginaler man har att spela på. Inte som när man var liten och glaset var metertjockt plexiglas och mamma och pappa alltid kunde rätta en och säga: "så där ska man inte göra". När man är stor måste man istället själv ta de besluten, huruvida man kan sanktionera sina egna handlingar. Men kan man verkligen det. Man bygger ju upp sin uppfattning om världen varje dag. Varje morgon ser världen lite annorlunda ut eftersom att man levde igår och tog in nya intryck som gjorde avtryck i den norm man så blint lever efter. Man vet hur man bör göra, man vet vad man vill göra men hjärnan är i vägen. Det man bör göra, är det samhället stakat ut att detta är rätt och riktigt samt det man lärde sig när man var liten. Det man vill göra är det hjärtat säger, det ofta lite blåögda för att världen inte alltid är inlindad i bomull och sockervadd precis som hjärtat tror. Det hjärnan vill är att man ska rädda sig själv, hjärnan ser alltid till att det finns en andra väg en mer självisk väg att gå för att rädda sig själv. Det är oftast den vägen som gör ondast att följa. Komplexiteten i att vara människa tar som aldrig slut. Men förmodligen är det den största identifikationsbäraren för att vi just är det, människor.
Detta har ju blivit något av en familjeblogg, ett medie för alla mina nära och kära som inte är så nära. Att följa med lite i vad jag gör och så vidare. Ibland finns det så mycket mer att skriva om än bara ytliga saker och det kanske inte passar sig egentligen men jag skriver för att det känns rätt och då blir det såhär ibland. Vad jag borde göra nu är att hoppa ur grubbelsoffan och ta en dusch för det är ju såklart inte varmt här (förmodligen inte vattnet heller för den delen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar