Åh, jag blir så rådvill. Alla verka leva sköna livet nu såhär efter studenten. Det är outhärdligt att se alla människors planer på FB och alla andra forum där man kan dela med sig. Det händer något nytt i allas liv. Jag lever i distress och melankoli. Jag känner åter igen att slentrianen kommer krypandes. Jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med känslan. Kanske att man ska börja planera för nästa sommar eller vilken kurs man ska läsa till våren. Men det känns ändå inte som ett äventyr. Jag vill göra något annorlunda. Åh, vad jag känner att jag lever i ett invant handlingsmönster inte en dag utan att rulla i samma spår. Plus att det kan vara så bajs att det inte är Arne Wiig som jag ska ha som lärare i höst heller. Någon annan ringde och informerade om kursstart och schema :(
Men om jag kanske lovade mig själv att göra något som jag vanligtvis inte gör imorgon, då hamnar jag utanför spåren. Frågan är bara hur länge och till vilken nytta eller över huvudet taget till vilken mening?! Igår tog jag en 6 kilometers powerwalk i störtregnet upp till utsikten för att bara njuta och hitta mig själv. Idag är jag tyvärr lika lost igen. Aja, det jag kan göra är att hålla geniknölarna i användning så att de inte torkar ut och lämnar mig helt utebliven i en alldeles för stor värld.
Men om jag kanske lovade mig själv att göra något som jag vanligtvis inte gör imorgon, då hamnar jag utanför spåren. Frågan är bara hur länge och till vilken nytta eller över huvudet taget till vilken mening?! Igår tog jag en 6 kilometers powerwalk i störtregnet upp till utsikten för att bara njuta och hitta mig själv. Idag är jag tyvärr lika lost igen. Aja, det jag kan göra är att hålla geniknölarna i användning så att de inte torkar ut och lämnar mig helt utebliven i en alldeles för stor värld.