Jag tror att jag insett vad tysthet är! När ingenting låter inte ens mina tankar för något ljud, det är bara tiden som låter, den skriker i mina öron. Den liksom skriker fram sin existens. Jag förstår nu vad tystnad är, när man inte har något att säga för att hjärtat är tomt och när det man hör inte fastnar i hjärnan. Tystnaden är som ett tomt rum med kala väggar, ett rum oändligt men som en liten låda. Tystnaden skär i mig som oslipade knivar, ojämna kanter och ojämna drag. Jag kan se tystnaden, den manifesteras för mig, som en lång skugga som hela tiden bleknar bort mer och mer men aldrig riktigt upplöses. Jag kan känna tystnaden den fyller upp mitt hjärta som luften i en ballong men den lämnar ingen glädje som ballongen gör till barnet. Tystnaden finns överallt omkring mig, i hela världen vad jag än gör. För aldrig blir vårat liv så som i fantasin, tystnaden tar över och får fantasierna att blekna. Dem bleknar tills mycket lite finns kvar, det lilla vi har längst in i vårt hjärta, det lilla vi kallar hopp.
onsdag 24 november 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)