Fredagkväll och ännu en kväll då jag inte går på Destroyer...

Det är saker som dessa som gör att man funderar på varför livet alltid ska vara så jävla jobbigt. Varför går saker och ting inte bara som man önskar så att man kanske kan få ta del av en trevlig stund? Jag saknar helt social umgängeskrets gick igenom min telefonbok som till 80% består av människor över 30 år vilket inte utgör några av dem som jag skulle kunna tänka mig att dela min fritid med. Blir så deprimerad. Det bara känns som att jag vill skrika och springa och överta min rädsla för saker som jag inte gillar. Varför kan man inte gå ensam? För att jag inte vågar, är svaret på den frågan. Plus att jag inte vill känna mig som en barnunge som tvingar eventuella bekantskaper att känna sig som barnvakter och ta hand om mig. Jag vill klara mig själv, jag vill ha ett liv. Jag vill också leva, inte bara sitta på mitt arsle medan de vackraste av livets dagar rinner förbi. Men när kommer jag att slippa ur detta evighetshål av schemalagda aktiviteter, tillfällig vänskap, tråkiga helgkvällar och denna totala ensamhet. Jag vet att jag inte är ensam jag har en så vacker sak som inte alla andra kanske har, en partner. Men det täcker inte in mina behov av socialt umgänge med dem av samma kön, ålder, intresse och liknande. Jag känner mig som en gammal hagga som bara gnatar på livets jävla utstakade väg utan att se mig om efter avstickare. Det känns värdelöst. När ska mitt liv börja?! Varför är det helt uttömt på metalheads i Sundsvall som man kan umgås med? Varför saknar jag förmågan att knyta an och varför... Varför?!

Fragile

För övrigt saknas gnistan, hjärtat och själen. Det känns som att gå genom deg, tjock och seg deg. Jag sover gärna dagarna igenom för att slippa pressen, ångest och stressen. Jag kan inte utan hjärta, jag kan inte som du ber mig arbeta utan hjärta utan själ utan gnista. Då saknas jag, hela jag försvinner och skapandet med det. Vägen till målet blir allt längre trots att dagarna blir färre. Jag kan inte ge dig vad du begär, men du får gärna stötta. Stötta mig att genomföra, överleva och tro. Att skapa utan hjärta är att begära för mycket. Det är att kräva en undermålighet och ett utanförskap som jag inte kan personifiera mig med. Kreativitet ligger i hjärtat och i själen. Så begär inte det som jag inte kan ge dig. Finns istället där för mig när jag behöver stöd och led mig genom ångesten, du har varit där med jag vet det!